elin

Här sitter jag nu med en kopp te och en lussebulle och har just läst ut Ann Heberleins bok Jag vill inte dö jag vill bara inte leva. Precis en sådan bok jag behövde läsa just nu. För de senaste två månaderna har jag verkligen känt precis så som titeln säger. Känner det fortfarande.
Att ta sig ur ett förhållande där man helst av allt hade velat stanna kvar är absolut inte lätt. Men jag kände att för min egen skull måste jag ta mig ur det. Jag kan inte älska en person om han bara tycker om mig. Det går inte. Jag vill ha lika mycket tillbaka. Så jag avslutade det. Och ibland undrar jag om jag någonsin kommer komma över det helt och hållet. Det finns dagar då allt känns lite bättre, stunder då jag känner att allt kommer fixa sig. Även om de inte kommer ofta så finns de där. Mesta tiden går jag och är fruktansvärt ledsen inombords. Det ligger precis under ytan hela tiden och bubblar upp när som helst. Jag kan vara inne i en mataffär och känna att det är på väg upp, få skynda mig ut till bilen och låta tårarna komma där istället, där där ingen ser mig.
Tårarna kommer varenda dag, tårar över min olycklighet, min ensamhet. Tårar över rädsla att det kanske aldrig kommer bli sådär riktigt bra som jag vill. Tårar över saknaden efter dig.
Jag skulle ge dig en chans att höra av dig sa du. Det har nu gått nästan tre veckor och inte ett ord från dig. Bara det gör mig ledsen. Jag vet att jag måste släppa dig, men det är så oerhört svårt. För dig är jag redan borta. Förbrukad och borta...
Det som jag såg som ett krossat hjärta såg du som ett vanligt vardagsproblem. Det var vad du kallade det och bara det gör mig så ledsen. Hur kan jag inte ha gjort någon inverkan/påverkan på dig över huvudtaget? För mig blev du något stort, något värt att älska.
Men jag vägrar vara medel för någon. Jag vill vara allt, lika mycket som han är allt för mig. Jag vill känna mig älskad, saknad, uppskattad.
Mamma säger hela tiden att jag borde vara arg på dig. "Bli arg på honom så att du kan släppa det". Men jag kan inte bli arg på honom, inte sådär ordentligt. Jag är besviken på honom, förtvivlad, oförstående, men inte arg. Det kommer att ta tid att släppa. Det har nu gått två månader och fortfarande gråter jag mig till sömns många kvällar. Jag gråter över dig, över min ensamhet, min ovisshet, tomhet, rädsla.
Precis som Ann Heberlein finns det mycket i mitt liv som är bra. Mycket som jag är tacksam över. Och ändå är jag så in i helvete olycklig....

Utan mamma♥ hade jag aldrig kommit ur det så här långt. Utan mamma vet jag inte vad jag hade gjort. Dagar när jag verkligen varit nere på botten och bara legat och gråtit en hel dag. Men då har mamma varit där, funnits där hos mig och låtit mig gråta ut. För ut måste det komma, annars blir det aldrig bra. Timmarna i telefon med mamma när jag äntligen fått kraft nog för att köra hem och va hos katterna, men känt en sån oerhört ångest och tomhet så fort jag kommit innanför dörren.
En släng av manodepression? Jag tror nästan det, för ibland är jag så ångestfylld över livet att jag inte vill komma tillbaka. Hittar inga anledningar att komma tillbaka. 
 
Jag ska flytta. Äntligen ska jag få komma hem till Malmö igen. Det känns bra. Mer än bra. Ett steg åt rätt håll. Även om så mycket annat i livet just nu är ovisst kommer jag i alla fall få komma hem igen. Jag kommer antagligen må bättre. Inte bra men bättre. Vart jag än flyttar kommer jag inte undan mig själv. Men jag kommer i alla fall få vara närmre personer som jag älskar, någon jag kan ringa när ångesten kommer, någon som vet precis hur det känns, någon jag kan gråta ut hos. (Någon är syskling ♥)
Jag missar mamma med en vecka. Veckan innan jag flyttar flyttar även hon. Till Lund. När jag äntligen kommer tillbaka så flyttar mamma. Känns lite sorgligt men Lund ligger ju inte så långt bort. 

                    Livet är varken meningsfullt eller meningslöst; det bara är

För några år sedan fick jag en bok som handlar om livsglädje...
...jag började fundera....och nä, just nu känner jag ingen livsglädje...

Jag vet om att det kommer kännas bättre men jag måste bara ta mig igenom det här jobbiga först.
Varför är det så jäkla svårt?

Eftersom jag har varit helt usel i år och inte skickat iväg ett enda julkort kommer här en liten julhälsning. Lovar att det blir bättring nästa år =)


GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!!

STOR JULKRAM!!
♥

Helgen har mest handlat om dessa sötnosarna! ♥
Det har varit en bra helg med andra ord =)





Imorgon börjar det på riktigt i djuraffären. Lite spänd och nervös är jag allt, men det ska bli grymt roligt!

Det här har nog varit den bästa söndagen på väldigt länge!
Den började med en sovmorgon (!) och jag lyxade till det och låg kvar i sängen och läste i en timme. Sen blev det en massa julpyntande. Ljusstakar och stjärnor och gardiner upp! =) MYS!! Vid två-tiden kom Axel och vi körde in till Lund för lite julskyltning. Grymt mycket folk men riktigt mysigt. Det blev korv med bröd och glögg! =)
Hem igen och bakade lussebullar, som jag fick göra själv eftersom det tydligen är en väldigt viktig fotbollsmatch på tv idag =) Snart är den slut i alla fall och då ska det bli glögg med pepparkakor och stilton-ost! Slurp! =)

Bara fem dagar kvar i Böketofta nu! Hoppas veckan går fort!
På fredag ska jag och Axel fira hans födelsedag! Jag har planerat en riktig myskväll =)

Sist men absolut inte minst vill jag idag tacka Sara för god mat och utsökt efterrätt på tjejmiddagen igår! Tänk att vi har känt varandra i 10 år nu!! Shit, va tiden går fort! Är i alla fall glad att ni finns i mitt liv, tjejer!! Puss!

..snart får jag se dig igen





Mindre än två dagar kvar nu..

Egentligen skulle jag ha varit i Landskrona hos Caroline och Bobo ikväll men det här vädret ställde till det och jag blev hemma. Vågade inte köra någonstans i den här stormen. Har satt in en hel del foto och nu kollar jag ut nya som jag ska framkalla.
Hittade det här från i somras när jag, Anna, Malin, Alvin och Signe var i Vik några dagar. Kolla in coolingen! ♥

Nedräkningen har börjat =)

Det är bara 16 dagar kvar att jobba i Böketofta...
..och Axel är hemma igen om 5 dagar.
Så det är mycket att längta till just nu!

Dagen har tillbringats hos pappa med fotofixande ihop med Anna och Malin. Har fått jättemycket gjort så nu har man kommit ännu en bit framåt.
De här sötnosarna var också med idag! ♥

                             

             

Efter att ha suttit inne i några timmar tog vi en promenad till Beijers Park och gungade lite

Det finns en fara i att aldrig hitta vägen

 och det finns nåt vackert i att vandra den ändå

Idag fyller den här underbara lilla människan 1 år!

GRATTIS MIN PEEPIE! =)

 

Bilderna är från Gotland nu i somras

Är man helt knäpp om man varit ifrån en människa i inte mer än 3 timmar och redan saknar honom grymt mycket?
När jag dessutom tänker på att min semester är slut och jag redan hunnit jobba en dag nästa gång jag träffar honom....usch, nä, vill inte ens tänka på det nu.
Den fuskisen kommer dessutom komma hem och vara riktigt snyggt solbränd. Han har ju en förmåga att bli nästintill svart om sina armar =)

Imorgon bär det av till Gotland med Jenny, Daniel och Maja och det ska bli grymt mysigt! Väskan är redan packad och ska köras bort till J och D tillsammans med ett flak öl =)  Semester är lika med öl, så är det bara =)

För övrigt så har några idioter snott min cykel så nu ska man behöva lägga ut pengar på en ny sån också. Vilket fick mig genast att tänka på den stora sprickan jag fick i vindrutan på bilen på väg hem från Öland....
Isch, väck med såna tankar nu...det får fixas efter semestern!

Nu är det en dusch som gäller och sen blir det återigen en kväll ute på Malmöfestivalen!!

Det är nu bara 8 timmars arbete kvar sen är jag äntligen ledig i två veckor!
Vacation...I love it =)

Imorgon efter jobbet kör jag och Axel till Öland för lite avkoppling och mys =)