elin

Här sitter jag nu med en kopp te och en lussebulle och har just läst ut Ann Heberleins bok Jag vill inte dö jag vill bara inte leva. Precis en sådan bok jag behövde läsa just nu. För de senaste två månaderna har jag verkligen känt precis så som titeln säger. Känner det fortfarande.
Att ta sig ur ett förhållande där man helst av allt hade velat stanna kvar är absolut inte lätt. Men jag kände att för min egen skull måste jag ta mig ur det. Jag kan inte älska en person om han bara tycker om mig. Det går inte. Jag vill ha lika mycket tillbaka. Så jag avslutade det. Och ibland undrar jag om jag någonsin kommer komma över det helt och hållet. Det finns dagar då allt känns lite bättre, stunder då jag känner att allt kommer fixa sig. Även om de inte kommer ofta så finns de där. Mesta tiden går jag och är fruktansvärt ledsen inombords. Det ligger precis under ytan hela tiden och bubblar upp när som helst. Jag kan vara inne i en mataffär och känna att det är på väg upp, få skynda mig ut till bilen och låta tårarna komma där istället, där där ingen ser mig.
Tårarna kommer varenda dag, tårar över min olycklighet, min ensamhet. Tårar över rädsla att det kanske aldrig kommer bli sådär riktigt bra som jag vill. Tårar över saknaden efter dig.
Jag skulle ge dig en chans att höra av dig sa du. Det har nu gått nästan tre veckor och inte ett ord från dig. Bara det gör mig ledsen. Jag vet att jag måste släppa dig, men det är så oerhört svårt. För dig är jag redan borta. Förbrukad och borta...
Det som jag såg som ett krossat hjärta såg du som ett vanligt vardagsproblem. Det var vad du kallade det och bara det gör mig så ledsen. Hur kan jag inte ha gjort någon inverkan/påverkan på dig över huvudtaget? För mig blev du något stort, något värt att älska.
Men jag vägrar vara medel för någon. Jag vill vara allt, lika mycket som han är allt för mig. Jag vill känna mig älskad, saknad, uppskattad.
Mamma säger hela tiden att jag borde vara arg på dig. "Bli arg på honom så att du kan släppa det". Men jag kan inte bli arg på honom, inte sådär ordentligt. Jag är besviken på honom, förtvivlad, oförstående, men inte arg. Det kommer att ta tid att släppa. Det har nu gått två månader och fortfarande gråter jag mig till sömns många kvällar. Jag gråter över dig, över min ensamhet, min ovisshet, tomhet, rädsla.
Precis som Ann Heberlein finns det mycket i mitt liv som är bra. Mycket som jag är tacksam över. Och ändå är jag så in i helvete olycklig....

Utan mamma♥ hade jag aldrig kommit ur det så här långt. Utan mamma vet jag inte vad jag hade gjort. Dagar när jag verkligen varit nere på botten och bara legat och gråtit en hel dag. Men då har mamma varit där, funnits där hos mig och låtit mig gråta ut. För ut måste det komma, annars blir det aldrig bra. Timmarna i telefon med mamma när jag äntligen fått kraft nog för att köra hem och va hos katterna, men känt en sån oerhört ångest och tomhet så fort jag kommit innanför dörren.
En släng av manodepression? Jag tror nästan det, för ibland är jag så ångestfylld över livet att jag inte vill komma tillbaka. Hittar inga anledningar att komma tillbaka. 
 
Jag ska flytta. Äntligen ska jag få komma hem till Malmö igen. Det känns bra. Mer än bra. Ett steg åt rätt håll. Även om så mycket annat i livet just nu är ovisst kommer jag i alla fall få komma hem igen. Jag kommer antagligen må bättre. Inte bra men bättre. Vart jag än flyttar kommer jag inte undan mig själv. Men jag kommer i alla fall få vara närmre personer som jag älskar, någon jag kan ringa när ångesten kommer, någon som vet precis hur det känns, någon jag kan gråta ut hos. (Någon är syskling ♥)
Jag missar mamma med en vecka. Veckan innan jag flyttar flyttar även hon. Till Lund. När jag äntligen kommer tillbaka så flyttar mamma. Känns lite sorgligt men Lund ligger ju inte så långt bort. 

                    Livet är varken meningsfullt eller meningslöst; det bara är