elin

Jag är på väg tillbaka...sakta men säkert. Det kommer fortfarande över mig lite då och då, men inte lika ofta som tidigare. Jag försöker hålla mig sysselsatt, allt för att ha så få stunder som möjligt att få tid att tänka efter. Det är visserligen jobbigt att vara sysselsatt hela tiden, men så länge det håller mig ovanför djupet så är det okej.

Jag pratade med honom förra söndagen. Igår kom tankarna på oss igen, tankar på allt som hänt. Ledsamheten kom över mig igen, men efter en varm dusch och en film kändes det lite bättre. Sällskap av familjen gör det hela lite lättare också.
Jag kände ett stort behov av att prata med honom. För jag vet att om jag pratar med honom så fattar jag återigen att det inte hade fungerat. Vi är för olika..alldeles för olika. Så jag ringde honom idag. Det känns så bra att få prata med honom..om flytten, om jobben, om allt möjligt. Jag älskar honom, det gör jag. Även om jag vet att han inte älskar mig så tror jag att han någonstans tycker att jag är viktig för honom ändå. Jag hoppas det i alla fall.
Jag vill i vilket fall som helst ha honom kvar i mitt liv. Han kommer ju att vara den som bor absolut närmast när jag bor i Malmö igen. Bara något kvarter bort...
Vi pratade i en timme och jag kände mig glad och lättad på nåt vis när vi lagt på. Som om jag behöver fylla på dosen av att det inte fungerade, så att jag kan komma ännu en bit på vägen i nästa vecka.

Jag har haft annat att tänka på den här helgen också. Älskade syster ♥ är dålig igen. Riktigt dålig denna gången. Hon håller på att tyna bort. Som hon själv sa idag:" nu kan jag inte gå ner mer i vikt, där är inte så mycket mer att ta av". Jag vill bara ta hennes förbaskade sjukdom och kasta den långt, långt iväg. Så långt bort från henne som det bara går. Jag hade till och med kunnat ta över den själv om det hade gått, för hon har haft sitt jobbiga i livet. Hon behöver inte mer nu. Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa. Jag tvättade och fönade hennes hår idag. Hon såg så liten ur där hon satt i badkaret, liten och sårbar. Jag ville bara krama om henne...
Hon kommer fixa det här. Jag vet att hon kommer göra det, för hon är starkare än de flesta. Kanske starkast i hela världen till och med. Lite som Pippi. Min syster, som jag älskar mer än något annat här i världen.

Här sitter jag nu med en kopp te och en lussebulle och har just läst ut Ann Heberleins bok Jag vill inte dö jag vill bara inte leva. Precis en sådan bok jag behövde läsa just nu. För de senaste två månaderna har jag verkligen känt precis så som titeln säger. Känner det fortfarande.
Att ta sig ur ett förhållande där man helst av allt hade velat stanna kvar är absolut inte lätt. Men jag kände att för min egen skull måste jag ta mig ur det. Jag kan inte älska en person om han bara tycker om mig. Det går inte. Jag vill ha lika mycket tillbaka. Så jag avslutade det. Och ibland undrar jag om jag någonsin kommer komma över det helt och hållet. Det finns dagar då allt känns lite bättre, stunder då jag känner att allt kommer fixa sig. Även om de inte kommer ofta så finns de där. Mesta tiden går jag och är fruktansvärt ledsen inombords. Det ligger precis under ytan hela tiden och bubblar upp när som helst. Jag kan vara inne i en mataffär och känna att det är på väg upp, få skynda mig ut till bilen och låta tårarna komma där istället, där där ingen ser mig.
Tårarna kommer varenda dag, tårar över min olycklighet, min ensamhet. Tårar över rädsla att det kanske aldrig kommer bli sådär riktigt bra som jag vill. Tårar över saknaden efter dig.
Jag skulle ge dig en chans att höra av dig sa du. Det har nu gått nästan tre veckor och inte ett ord från dig. Bara det gör mig ledsen. Jag vet att jag måste släppa dig, men det är så oerhört svårt. För dig är jag redan borta. Förbrukad och borta...
Det som jag såg som ett krossat hjärta såg du som ett vanligt vardagsproblem. Det var vad du kallade det och bara det gör mig så ledsen. Hur kan jag inte ha gjort någon inverkan/påverkan på dig över huvudtaget? För mig blev du något stort, något värt att älska.
Men jag vägrar vara medel för någon. Jag vill vara allt, lika mycket som han är allt för mig. Jag vill känna mig älskad, saknad, uppskattad.
Mamma säger hela tiden att jag borde vara arg på dig. "Bli arg på honom så att du kan släppa det". Men jag kan inte bli arg på honom, inte sådär ordentligt. Jag är besviken på honom, förtvivlad, oförstående, men inte arg. Det kommer att ta tid att släppa. Det har nu gått två månader och fortfarande gråter jag mig till sömns många kvällar. Jag gråter över dig, över min ensamhet, min ovisshet, tomhet, rädsla.
Precis som Ann Heberlein finns det mycket i mitt liv som är bra. Mycket som jag är tacksam över. Och ändå är jag så in i helvete olycklig....

Utan mamma♥ hade jag aldrig kommit ur det så här långt. Utan mamma vet jag inte vad jag hade gjort. Dagar när jag verkligen varit nere på botten och bara legat och gråtit en hel dag. Men då har mamma varit där, funnits där hos mig och låtit mig gråta ut. För ut måste det komma, annars blir det aldrig bra. Timmarna i telefon med mamma när jag äntligen fått kraft nog för att köra hem och va hos katterna, men känt en sån oerhört ångest och tomhet så fort jag kommit innanför dörren.
En släng av manodepression? Jag tror nästan det, för ibland är jag så ångestfylld över livet att jag inte vill komma tillbaka. Hittar inga anledningar att komma tillbaka. 
 
Jag ska flytta. Äntligen ska jag få komma hem till Malmö igen. Det känns bra. Mer än bra. Ett steg åt rätt håll. Även om så mycket annat i livet just nu är ovisst kommer jag i alla fall få komma hem igen. Jag kommer antagligen må bättre. Inte bra men bättre. Vart jag än flyttar kommer jag inte undan mig själv. Men jag kommer i alla fall få vara närmre personer som jag älskar, någon jag kan ringa när ångesten kommer, någon som vet precis hur det känns, någon jag kan gråta ut hos. (Någon är syskling ♥)
Jag missar mamma med en vecka. Veckan innan jag flyttar flyttar även hon. Till Lund. När jag äntligen kommer tillbaka så flyttar mamma. Känns lite sorgligt men Lund ligger ju inte så långt bort. 

                    Livet är varken meningsfullt eller meningslöst; det bara är