elin

Jag vill inte vara med längre. Inte det minsta. Jag börjar bli rädd för mig själv, för mina egna tankar. Såhär nära botten har jag aldrig varit innan.
Jag förstår inte hur jag ska komma ur det. Jag förstår inte hur jag ska ta mig igenom det.
Jag hatar att vakna upp på morgonen, ensam i min lägenhet, med en huvudvärk som håller i sig hela dagarna. Det känns så förbannat tomt. Tomt i själen. Tomt i hela mig. Tomt...
Det är en hopplöshet som inte verkar vilja släppa taget om mig.
Jag är så trött, hela tiden. Hade det gått hade jag gärna sovit mig igenom dagarna. Så hade jag ju sluppit känna, sluppit tänka..
Som mamma sa, det är ett sorgearbete jag går igenom. Och det tar på krafterna. Det tar på krafterna att vara ledsen och nere hela dagarna. Det tar på krafterna att inte vara glad.
Jag vill bara må bra igen, jag vill bli glad igen. Har inte känt mig riktigt glad på väldigt länge. Inte detta året i alla fall. Jag vill njuta av att våren är på väg, ljuset kommer tillbaka, värmen. Inte bara må dåligt hela tiden. Men hur släpper jag det? Har ju insett att jag aldrig kommer få det livet jag verkligen velat ha, med någon att älska, som älskar mig tillbaka. Kommer aldrig få dela vardagen ihop med någon, aldrig hitta någon att tillbringa mitt liv ihop.
Jag är inte bra på att vara själv.