elin

Jag vill också vara en av de som kan sätta mina tankar och känslor i ord, som på något vis gör de förståeliga. Men jag kan inte och det är väl därför allt är i enda stor röra. Kaos.
Jag tror inte på något längre känns det som. Så förbannat osäker på allting och på mig själv.
Jag lyssnade på Bob Hansson på stadsbiblioteket igår. Han är klok. Även om han ibland pratar så fort och om allt möjligt på samma gång så gör han det ändå begripligt på något vis. Han går till en healer. Jag kanske också borde gå till en healer. Och till en terapeut eller psykolog. För att på något vis laga mig igen. Veta vad jag vill. Tro på något igen.

Det känns bra och jag trivs i hans sällskap. Ändå känns det på något jäkla sätt som att jag inte vågar släppa in honom alldeles för nära inpå. Antagligen på grund av rädsla över att det kommer sluta i katastrof. Katastrof är kanske inte rätta ordet. Men ett nederlag hur som helst. Samtidigt känner jag att jag inte borde bekymra mig om en sådan småsak egentligen. Det finns så mycket annat hemskt som kan drabba människor. Det har jag lärt mig i år efter alla sjukdomar som har dykt upp  i familjen. Det känns inte som om jag har rätt att bekymra mig över såna småsaker. Fast det är klart, för mig är det ingen småsak....

Ikväll blir det middag ute i Landskrona med människor som jag har saknat. Det kan inte bli annat än bra.











Bilder från förr. Från ett helt annat liv känns det som...
*saknar*