elin

Blomman blommar. För första gången ser jag nu en liten vit blomma växa sig uppåt. Jag tror den trivs där på sin nya plats. På fönsterbrädet i mitt nya kök i min nya lägenhet i Malmö.
Jag trivs också här i mitt nya kök i min nya lägenhet i Malmö. Fast jag är så långt ifrån att börja blomma som jag bara kan komma.
Jag föll igen. Jag faller igen. Jag drar mig undan. Jag orkar inte va med människor. Orkar inte sitta där och låtsas vara glad när hela jag är sönder. Även om det skulle kännas bättre för stunden att komma bort en stund och slippa tänka så vet jag att när jag väl blir ensam igen kommer det igen. Oftast lite värre än innan. På något sjukt vis har jag fått för mig att då är det bättre att hålla det på en "lagom" nivå hela tiden.

Nu sitter jag här med papprena där jag ska fylla i hur jag egentligen mår. Så att jag kan få en siffra på hur dåligt jag egentligen mår...? Vad får man fram av det? Kan man på något märkligt vis mäta olycka i siffror? Men någonting kommer de säkert fram till, de där som kan.

En räddning i allt det här har varit att Anna är hemma nu också. Så jag kan i alla fall få sällskap av henne. Och mamma är också där. Och eftersom Anton har ett väldigt speciellt schema i skolan är han hemma väldigt ofta nu också. Så vi fyra sitter där tillsammans i soffan och ser på tv. Vi behöver inte säga så mycket till varandra. Alla känner sig nog för en stund bara mindre ensamma. Vi sitter mest där och är lite ledsna ihop. Det är som det sägs, tillsammans är man mindre ensam.