elin

ibland känner man en så stor ensamhet att man inte riktigt vet var man ska ta vägen, eller vem man ska vända sig till. Det känns inte som om man har någon som riktigt förstår känslan.

Gick hem från Jenny o Daniel innan (vill bara säga att ni två betyder så jäkla mycket, ni är som familj för mig) och bara jag stängde deras ytterdörr kom det över mig. Okej, det hade väl känts lite tidigare under kvällen också, men då lyckades jag tränga undan det. Det är lättast att göra det med människor runtomkring.
Jag kände mig så ensam. Och behöva gå hem till mig helt själv kändes inte kul alls. Jag önskade att jag hade någon hemma som väntade på mig, som så många gånger förut.
Jag kunde inte riktigt hålla tillbaka tårarna, och för första gången på många veckor grät jag. Det kan ju ha att göra med att jag kanske inte var helt nykter, men samtidigt så brukar det man känner egentligen bli tydligare efter några drinkar. Så det kanske inte var helt konstigt ändå.

I alla fall, under dessa ca fyra minuter det tar att gå från J o D hem till mig kände jag mig så ledsen. Men när jag väl kom innanför dörren hemma kändes det bättre igen. Jag gick en stund och plockade undan lite och efter det kändes det bra igen. Det måste ju betyda att jag mår bra i min lägenhet, hemma, min fristad. Jag har skapat mig mitt eget här och det är jag nöjd med, men det hade ju inte skadat med lite sällskap ibland.

Mina ögon går i kors och jag är så trött. Så nu släcker jag och loggar ut.
God natt