.
Vissa dagar vaknar man upp och minns att man har drömt hemska drömmar under natten, drömmar om honom. Och jag avskyr att han fortfarande finns i mina drömmar och jag avskyr att jag fortfarande blir ledsen och det liksom kniper ihop sig i magen varenda gång jag hör hans namn eller ser honom på bild. Och jag avskyr att hans grejor fortfarande ligger kvar här hemma och påminner mig om honom, och jag avskyr att han inte har hört av sig, som om jag inte var någon värd att lägga tid på...
Jag avskyr honom för att han är som han är och för att han får mig att känna mig såhär. Han har tagit min förmåga att tro på någonting igen, att känna att jag är värd någonting och för det avskyr jag honom också.
Samtidigt som jag kanske inte avskyr honom så himla mycket egentligen..
Var det egentligen kärlek? Eller är det bara något jag har hittat på? Något som jag ville känna som kanske inte var där egentligen?? Jag vet inte, är så vilsen att jag inte vet hur jag ska hitta ut...
Jag är fortfarande så förbannat långt nere i den här depressionen som vägrar att gå över. Det har för fan gått mer än ett halvår, jag borde ha kommit längre vid det här laget. Men vad är ett halvår egentligen? Ingenting för ett trasigt och vilset hjärta...
Jag är så förbannat rädd att jag aldrig kommer hitta mig själv igen. Och det anklagar jag mig själv för. Det är bara jag som har satt mig i den här situationen. Det är bara jag som lät det gå så långt som det gjorde när jag borde ha avslutat det tidigare. Men skulle det varit lättare då? Jag är inte så säker...
Jag orkar bara inte ha det såhär längre....
Jag avskyr honom för att han är som han är och för att han får mig att känna mig såhär. Han har tagit min förmåga att tro på någonting igen, att känna att jag är värd någonting och för det avskyr jag honom också.
Samtidigt som jag kanske inte avskyr honom så himla mycket egentligen..
Var det egentligen kärlek? Eller är det bara något jag har hittat på? Något som jag ville känna som kanske inte var där egentligen?? Jag vet inte, är så vilsen att jag inte vet hur jag ska hitta ut...
Jag är fortfarande så förbannat långt nere i den här depressionen som vägrar att gå över. Det har för fan gått mer än ett halvår, jag borde ha kommit längre vid det här laget. Men vad är ett halvår egentligen? Ingenting för ett trasigt och vilset hjärta...
Jag är så förbannat rädd att jag aldrig kommer hitta mig själv igen. Och det anklagar jag mig själv för. Det är bara jag som har satt mig i den här situationen. Det är bara jag som lät det gå så långt som det gjorde när jag borde ha avslutat det tidigare. Men skulle det varit lättare då? Jag är inte så säker...
Jag orkar bara inte ha det såhär längre....
Kommentarer
Trackback
